Målet är ingenting, vägen är allt

Jag är inte så bra på målsättningar, har jag insett. Speciellt långsiktiga mål har jag väldigt svårt för. I början av förra sommaren satte jag målet att genomföra Tjejmilen i slutet av sommaren och det gick jättebra, mycket för att jag kunde se målet tydligt framför mig hela tiden. Efter Tjejmilen satte jag målet till Göteborgsvarvet, 8 månader fram i tiden. Det gick inte lika bra. Det var en hel höst, en hel vinter och en halv vår fram till målet och jag kunde inte se det framför mig när det var dags att sätta igång med träningen. Jag tror att det är en stor bidragande faktor till att jag inte sprang loppet sedan, jag hade inte lyckats hålla målet i sikte.

När jag sätter ett mål långt in i framtiden går jag oftast ut mycket hårdare än jag behöver med träningen eftersom målsättningen ger mig massor med inspiration på kort sikt. Men på lång sikt håller det inte. Det gör att den hårda träningen blir tung, jag får krämpor och känningar och träningsglädjen försvinner. Jag leker med tanken att sätta som mål att springa Stockholm Maraton 2011. Men jag börjar bli trött på att avskriva mål som har spruckit, resultatet av det blir mer nedslående än förstärkande. Det är ju totalt onödigt att sätta upp mål om man vet att man inte kommer att kunna leva upp till dem.

Jag undrar om detta är något man kan träna upp. Om man kan bli bättre på att arbeta mot ett långsiktigt mål. Det man inte får glömma bort när det gäller målsättningar är ju att vägen också räknas. Egentligen är det vägen som är målet. Det är där den stora utmaningen finns. Om man inte klarar vägen klarar man inte heller målet. Så hur tar man sig an vägen?

Någon som har erfarenheter och klokheter att dela med sig av när det gäller målsättningar?

Jag och Suss - superglada efter att ha
klarat förra sommarens mål: Tjejmilen