Umeå nästa

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag hatar att packa. Det är bland det absolut tråkigaste jag vet. I morgon bitti åker jag mot distanskursupprop och introduktion i Umeå och blir borta i två nätter. Då är det ju bra om man har med sig lite ombyte, lite sängkläder, kanske en tandborste... Det är väl inte så mycket grejer, men det är så jooobbigt att behöva p l a n e r a och f u n d e r a på vad jag kommer att tänkas behöva och vad jag inte behöver ta med mig.
Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har varit på en resa där det faktum att jag glömt något har förstört hela resan eller på något sätt gjort den mindre angenäm, snarare tvärtom, jag packar alltid för mycket för att jag kör efter "better safe than sorry"-principen. Men tänk, TÄNK om man vaknar upp på lördag i Umeå och känner ett akut behov efter den beiga koftan, eller om jag glömmer mitt berlockarmband och måste gå omkring som en halv människa hela dagen utan det. Det vore minsann inget kul det inte. Så jag får packångest. Vilket resulterar i att jag skjuter och skjuter och skjuter på att sätta igång och packa tills jag måste göra det övertrött och irriterad och då blir det ju minsann inte roligare precis... Så jag antar att jag ska sätta igång efter att jag postat detta, nu har jag ju i alla fall fått skriva av mig lite frustration.
Jag vill bara dela med mig av en teori först. Jag tror att det kan vara så att den här ångesten föddes kvällen innan jag skulle åka iväg till mit aupair-år i USA. Jag kommer ihåg att jag låg över mina resväskor för att få dem att gå ihop men det gick inte att stänga dem. Jag var trött, resfebrig och nervös och skyllde allt på de fördömda väskorna som bara inte ville samarbeta (Att jag sedan hade använding för typ hälften av allt jag släpade med mig och skickade hem resten i omgångar med diverse besökare är en helt annan historia...). Mamma räddade mig då, kramade och torkade mina tårar, lade strumpor i skor och rullade ihop handdukar och trollade fram nytt utrymme. Mamma du skulle inte kunna tänka dig att komma och packa åt mig nu...? Inte det? Ok, då får jag väl sätta igång då...