Stavgångsfrälst

Det blev inte så mycket löpning som jag hade tänkt mig i Monte Gordo. Redan första eftermiddagen på plats sa vänster ben ifrån, vilket gjorde att jag fick ägna mig åt alternativa aktiviteter. Det var ju inga som helst problem eftersom det fanns mängder av andra roliga saker att välja på. När jag inte kunde springa var alternativet till eftermiddagspasset att hänga med på stavgång. Jag har aldrig provat stavgång tidigare och när det nu presenterades ett sådant ypperligt tillfälle med såna proffsiga ledare var det bara att hänga på.

Finfina grejer

Ärligt talat har jag alltid varit skeptisk till stavgång. De jag har mött i spåren med stavar tycker jag mest har släpat stavarna efter sig än att använda dem som extra pulsbränsle, och vad är det för poäng med det egentligen har jag skrockat för mig själv och tagit yttervarvet förbi.

Med stavar till Spanien

Nu är jag omvänd. Och skäms litegrann. Varför har man fördomar mot saker som man aldrig har provat? Man ska alltid prova först innan man bildar sig en åsikt, det är något av ett motto jag har i livet och därför känns det dumt att jag har haft sådana fördomar när jag egentligen inte fattat vad det handlar om. Efter en grundlig teknikgenomgång förstod jag att det är meningen att stavarna ska vara bakom kroppen och inte uppe vid axlarna, när man går. De är till för att ge extra kraft och fart framåt och det får man om man skjuter ifrån med en naturlig armpendling.

IB (i svart väst) - Kanske världens
bästa stavgångsinstruktör

Och vilken fart man får! Och vad mycket man kan göra med stavarna! Gå och springa och hoppa och köra intervaller och styrka och stretch och det är jätteroligt! Jag blev verkligen frälst och är den första att erkänna att jag har haft fett fel. Stavgång är en jättebra motionsform! Det kommer nog inte dröja länge innan jag har mitt alldeles egna par stavar här hemma. Det ser jag verkligen fram emot!

Överbevisad